Translating Strindberg-biography[edit]

Swedish version[edit]

Efter misslyckade studier i Uppsala och en tid som föga framgångsrik journalist fick Strindberg anställning vid Kungliga biblioteket i Stockholm. 1877 gifte han sig med finlandssvenskan Siri von Essen och med henne fick han barnen Karin 1880, Greta 1881 och Hans 1884.

Strindbergs genombrott kom 1879 med utgivningen av Röda rummet och uppsättningen av Mäster Olof. Under de följande åren skrev han flera historiska dramer som Svenska folket 1881-1882 och Det nya riket 1882. Dessa verk var skrivna i en realistisk stil som kritiserade i princip samtliga samhällsinstitutioner. Han blev så omdiskuterad och kritiserad att han såg sig nödgad att 1883 lämna Sverige för att bosätta sig i Paris och senare i Schweiz.

Tillsammans med Siri och deras barn ansluter sig Strindberg till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez. Under utlandsvistelsen fortsatte Strindberg att skriva och publicera självbiografiska romaner som Giftas 1884-1886, Tjänstekvinnans son 1886 En dåres försvarstal 1887-1888, Fadren 1887 och Fröken Julie 1888 och samhällskritiska romaner som Utopier i verkligheten 1885. Romanen Giftas ledde till ett åtal för hädelse. Andra verk gjorde honom känd som kvinnohatare i hela Europa. Strindberg skulle komma att stanna utomlands ända till 1889. Under den tiden hade hans äktenskap med Siri von Essen blivit alltmer ansträngt, liksom kvinnoporträtten i hans romaner.

Strindberg tillbringade många somrar på Kymmendö i Stockholms skärgård och skrev mycket om "skärkarlens liv": Hemsöborna 1887, Skärgårdsliv 1888 och I havsbandet 1890. Det var också motiv från skärgården som inspirerade Strindberg till de målningar han gjorde under sitt liv - pastosa, symbolladdad verk i impressionistisk teknik som återspeglade hans upprörda själstillstånd.

August och Siri skiljde sig 1891. Uppbrottet åtföljs av en konstnärlig kris: Strindberg far till Berlin där han umgås med bl.a. Edvard Munch och Ola Hansson. Efter ett kort äktenskap med den österrikiska journalisten Frida Uhl, med vilken han får dottern Kerstin 1894, förvärrades Strindbergs psykologiska tillstånd, något han skildrar i Inferno 1897, Legender 1898 och Till Damaskus 1898. Från mitten av 1890-talet påbörjar Strindberg sina vetenskapliga och alkemiska experiment, bl.a. försöker han skapa guld. En nyinriktning skedde i Strindbergs författarskap: Från anarkism, realism och naturalism till mystik, symbolism och ockultism.

Strindberg var nu en berömd författare, vilket inte förhindrade att han levde i ekonomisk kris och fortsatte att göra uppror mot allt och alla. 1898 beslutar han sig dock för att försonas med sitt land och flyttar till Lund där han via Bengt Lidforss får kontakt med poeten Emil Kléen, en av de få vänner som Strindberg inte hann bli ovän med. Året därpå flyttade han till Östermalm i Stockholm. Svarta fanor 1904 var en uppgörelse med kulturetablissemanget i huvudstaden i allmänhet och den yngre författargenerationen i synnerhet. 1901 gifter han sig med Harriet Bosse; hon föder honom dottern Anne-Marie 1902. Äktenskapet varar till 1904. Under denna period skriver Strindberg fler Shakespeareinspirerade teaterstycken: Gustav Vasa 1899, Erik XIV 1899, Karl XII 1901 och Gustav III 1902. Dessutom skrev han en rad kammarspel 1907 Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen.

Strindberg och Bosse gifte om sig 1908 och paret(?) flyttar till Drottninggatan i det s.k. Blå Tornet där hans museum idag är inhyst. Under sina sista år återupptar han det samhällskritiska spåret vilket skapar en mycket intensiv debatt: Strindberg blir en ikon för arbetarrörelsen och dess kamp mot konservativa och liberala debattörer. I sina sista verk, En blå bok 1907 och Stora landsvägen 1909, kritiserar Strindberg vetenskapen och tar ställning för religionen. Han dör 63 år gammal 14 Maj 1912 och begravs på Norra kyrkogården åtföljd av omkring 60 000 sörjande. Sitt avsked till livet tog han med de gripande orden, "nu är allt personligt utplånat" varpå han lade en bibel på bröstet.

English Version[edit]

After failing his studies at the University of Uppsala and some time as a moderately succesful journalist, Strindberg was employed by the Royal Library in Stockholm. In 1877 he married the finnish-swedish Siri von Essen. They had three children, Karin in 1880, Greta in 1881 and Hans in 1884.

Stindberg got his bi gbreak with the novel The Red Room and his play Master Olof. During the subsequent years he wrote severl historic dramas. They were written in a realistic style that criticized basically all of Swedens public institutions. Han blev så discussed and criticized that in 1883 he had to leave Sweden for Paris and later Switzerland.